Min terapi för att orka gå vidare efter Carolines Självmord har bl.a. varit att få skriva av mig om allt det som hänt och samtidigt få dela med mig av mina upplevelser till andra som har hamnat i samma situation. Min berättelse är grunden för hela den här hemsidans existens. Att många har uppskattat min öppenhet råder det inget tvivel om, men det har också haft ett pris, då vissa hellre vill lägga locket på och sopa det hela under mattan. Tiden efter har varit minst sagt händelserik och turbulent. Hela mitt liv, så som jag kände till det har raserats i grunden. Det mesta av det jag hade innan Caroline försvann ut ur våra liv finns idag inte kvar. Spillrorna av bitarna börjar dock sakta men säkert falla på plats igen, men bildar nu ett helt nytt mönster. Ett mönster som jag har börjat anpassa mig till och som jag allt mer tycker om. Det har tagit tid att acceptera att mitt liv här kommer fortsätta utan min dotter Caroline i livet, men nu är det så, och vare sig jag vill det eller ej, så måste jag anpassa mig till det och försöka göra det bästa av den tiden som jag har kvar. Till slut kommer jag ju ändå komma till den dagen då det är dags dags för min egen död. Jag känner ett lugn inför den stunden och behöver inte längre skynda dit, det får sköta sig självt. Dessutom har jag insett mitt värde här, inte minst för min son. Det som inte dödar dig gör dig starkare var det någon som sa. Jag vill nog hålla med om det är så. När man råkar ut för något så traumatiskt att det skakar om en i grunden, får man plötsligt helt nya värderingar om allt. Ingenting i livet här räds mig längre. Jag har ju redan varit med om det värsta som kan hända mig. Jag ser saker omkring mig med helt nya ögon och fått insikter om vad som faktiskt är viktigt för mig och vad som gör livet värt att leva. Jag har slutat på mitt gamla arbete och skilt mig från min fru. Det har naturligtvis orsakat mycket brus och turbulens, men jag känner att saker måste ställas tillrätta om det ska finnas någon mening med min fortsatta existens. Det måste bli roligt att leva igen. Då kan man inte gå på i gamla hjulspår bara för att det känns tryggt och säkert och hoppas på att något ska ändras. Har det inte gjort det tidigare kommer det troligtvis inte hända framgent heller. Jag måste börja fylla mina dagar med liv istället för att fylla livet med dagar. Jag vill ta vara på varje tilfälle som bjuds för att kunna utvecklas och upptäcka nya saker. I min tidigare relation var den gnistan kvävd i ett olyckligt förhållande där vi inte längre var kompatibla. Tyvärr har mitt beslut att lämna också inneburit att jag har fått utstå mycket smutskastning från henne själv och hennes sida. Kanske inget ovanligt att det blir så i en skilsmässa, men för mig är det första gången och jag har blivit illa berörd. Till en början har jag bara ignorerat de som betett sig otrevligt, då de mest har framstått som simpla clowner som kastar pajer omkring sig, men när deras svammel alltmer har övergått i rena personangrepp och lögner känner jag att jag måste bemöta dem på något sätt. Lögner har tyvärr en tendens att uppfattas som sanningar såsmåningom om de får allt för stort utrymme. Eftersom jag inte vill framstå som likasinnad med dem jag föraktar, så kommer jag även i fortsättningen att ignorera deras angrepp. Istället framför jag nu hela min berättelse här över hur mitt senaste år har varit. Syftet är inte att anklaga eller hänga ut någon. Detta är bara min version av verkligheten och mina reflektioner till varför saker och ting blir som det blir.

Semester på egen hand i medelhavet med barnen sommaren 2011.

Ett år har passerat sen den där dagen i februari, då jag stod och pratade med polisen på en hotellparkering i Mora. Polisen som hade till uppgift att informera mig om att min dotters liv inte gått att rädda. Det där ögonblicket som slog undan benen på mig så totalt och kaste in mig i en stormvirvel starkare än något annat jag har varit med om. I den chockartade sorgen försökte jag att hålla mig på benen, men istället föll jag rakt ner i avgrunden. Allt tappade sin mening i det ögonblicket och det har varit en minst sagt tuff resa tillbaka till livet igen. En resa via ångest och depression, som nästan tog livet av mig. Allt om vad jag upplevde den första tiden efter Carolines självmord finns att läsa under fliken här bredvid, som heter "Min egen kollaps". Där beskriver jag vad som hände med mig själv då jag sakta men säkert föll allt djupare ner i depressiva tankar och där jag till slut inte såg någon annan utväg än att försöka ta mitt eget liv. Jag skriver också där om min tid efter självmordsförsöket som jag spenderade inom den haltande psykiatrivården.

Nu kommer fortsättningen på min historia, då jag känner att det finns ett värde i att berätta om min väg tillbaka till livet. Dels i terapeutiskt syfte, men framför allt för att visa andra att det faktiskt går. I början av processen har man likt så som jag själv reagerade svårt att se att det skulle finnas något ljus att återvända till. Min resa har också medfört stora förändringar. Den största är att jag idag lever skild från min dåvarande fru. Jag bor inte längre kvar i huset som vi byggde i Björlanda, utan har flyttat in till centrala Göteborg. Upprinnelsen till skilsmässan är helt enkelt att vi inte längre känner förtroende för varann. Utan förtroende är det svårt att hålla ett förhållande vid liv. En otrohetsaffär för ett antal år sedan satte den bollen i rullning. Troligtvis beror det också en del på att vi är ganska så olika till sättet. Så länge barnen var små hade vi i alla fall det intresset gemensamt, vi var mamma och pappa mest hela tiden, men när barnen sedan blev större och började klara sig allt mer själva fick man plötsligt lite fritid igen. Egentid som skulle fyllas med något vettigt. Det är väl då man börjar ifrågasätta hela sin livssituation (den berömda 40 årskrisen). Jag som alltid varit äventyrslysten och gillat utmaningar började då att ängna mig åt att flyga sportflygplan. Utbildningen tog mycket tid i anspråk vilket gjorde mig ganska så självupptagen. Mitt intresse för hushållssysslor har också alltid varit begränsat, vilket har frustrerat min fru genom åren. Jag har och andra sidan ansvarat för ekonomin och skött trädgården, huset och våra bilar. Eftersom hennes fritid fortfarande mest bestod av att laga mat, dammsuga och tvätta kläder, fick hon till slut ett bryt och sa att hon inte längre var säker på om vi skulle fortsätta tillsammans. För mig blev detta ett uppvaknande och jag började anstränga mig allt mer hemma för att hålla ihop vårt förhållande. Vad jag inte visste då, men som framkom efter något år var att hon redan hade inlett en relation med en annan man. Första gången det uppdagades hade jag varit på flyguppvisning med min bror och son. Caroline och min fru hade samtidigt åkt till Norrköping för att se en solokonsert med Henrik Berggren tillsammans. Henrik Berggren som tidigare varit sångare i det kultförklarde bandet Broder Daniel var en stor idol för Caroline. Jag hade köpt konsertbiljetterna till henne på sommarlovet, då vi passerat Norrköping på semestern. Sedan när det började närma sig tidpunkten för konserten bestämde vi att mamma var den som skulle åka med henne. Jag bokade då tågresa och hotell för dem. När de sedan kom hem från äventyret blev de skjutsade av någon som min fru påstod var en anhörig till någon på hennes jobb, som råkat vara på samma tåg från Norrköping. Caroline som var minst sagt besviken över resan berättade dock sanningen att så inte alls hade varit fallet, utan att de hade varit med på hela resan. Hon hade dessutom tvingats att gå på konserten med mannens son istället för med sin mamma. Min fru fortsatte att neka till att det fanns någon relation, men det blev bara allt mer tydligt för varje dag som gick. Jag klandrar henne inte egentligen, eftersom vår relation vid det här laget redan var mer död än levande. Om någon annan då stäcker fram handen och erbjuder kärlek, så är det förståeligt att man tar emot den. Det jag fortfarande bara kan känna ilska över är hur hon lät det gå ut över Caroline. Jag tycker nog att man kunde skött det lite snyggare. Men tyvärr var hennes omdöme inte det bästa vid den här tiden, då hon samtidigt dränke sorgen över sin situation med mängder av alkohol. Periodvis var detta ett jättestort problem som ofta ledde till diskussioner och bråk. Naturligtvis funderade jag då på om det var dags att lämna relationen, men kände samtidigt att jag hade för mycket att förlora. Vi hade ju två barn gemensamt, vänner, en påse pengar, en villa, två bilar, ett sommarhus och det som nu var kvar av vårt äktenskap. I efterhand är det tydligt att vi borde gjort annorlunda och gått skilda vägar redan då, men det ligger i sin natur när man har haft ett långt förhållande med någon att åtminstone försöka. Så när den värsta stormen hade lagt sig och vi kunde resonera tillsammans om saken bestämde vi oss till slut för att fortsätta vår resa tillsammans. Jag lovade att ta större ansvar för hushållet än vad jag gjort tidigare och hon lovade att sluta med sitt ständiga drickande. Tyvärr är det inte så lätt när man kommit över gränsen för vad som klassas som alkoholism. En "deal" var då att det inte längre skulle köpas några viner på tetrapack, då hon periodvis kunde dricka dem så som ett barn dricker en "festis". Istället fick det nu endast köpas vin på flaska. På så vis skulle tillgången på vin hemma inte vara lika stor. Tyvärr hjälpte det föga. För att demonstrera hur stor hennes konsumtion var började jag stapla flaskorna ovanpå ett av våra köksskåp. Högen med flaskor växte sig snabbt upp till taket. Flera hundra stycken på bara några månader. Vi var många som vädjade till henne att söka hjälp, men förnekelsen om problemets storlek är tyvärr alkoholistens största dilemma. Jag och barnen led av detta i många år. Under skolloven blev det mer en regel än undantag att jag fick ta barnen på egen hand för att hitta på roliga saker. Vi åkte på utflykter och resor tillsammans både till när och fjärran. Jag är glad för dessa stunder då alkohol inte längre fick någon prioritet. Detta gjorde också att jag kom barnen så mycket närmare.

Att min fru sedan också drabbades av TBE, p.g.a. ett fästingbett, gjorde hennes tillvaro om möjligt ännu svårare, då hon under sin sjukskrivning blev allt mer isolerad hemma och frustrationen inom henne ökade ännu mer. All hennes inneboende ilska över hela situationen projecerades framförallt på mig. Inget konstigt att det blir så kanske, men ändå ohållbart i längden. Jag tror dessutom att hennes utbrott låg djupare rotat än att vi hade glidit isär från varann. Hon har mig vetligen alltid varit den "duktiga flickan", som under hela sin uppväxt alltid anpassat sig efter andra istället för att se till sina egna intressen. Hon har bl.a. varit motpolen för sin systers stundtals vilda leverne, och alltid varit sina föräldrar till lags. Att göra revolt i tonåren är nyttigt, för att frigöra sig från sina föräldrar. Jag tror aldrig hon gjorde det då, utan har först nu insett att hon faktiskt kan fatta sina egna beslut och göra det som hon själv vill i livet utan att vara styrd av andra. Det är den största skillnaden oss emellan, då jag är precis tvärt om. Jag lärde mig tidigt att ta kontrollen över mitt eget liv för att inse att jag faktiskt klarar det mesta. Med detta i bagaget har det trots vår överenskommelse att fortsätta tillsammans varit svårt. Händelsen med otroheten hade urholkat hela mitt förtroeende för henne, så när Caroline tog sitt liv hamnade vi inte bara i vår värsta sorg någonsin. All skit bubblade upp till ytan igen. Man kanske tror att man lagt saker och ting bakom sig, men i själva verket har man bara lagt det åt sidan en stund. När man genomgår något så tragiskt tillsammans som ett självmord inom familjen håller man antingen ihop ännu mer för att stötta varann, eller så blir det precis tvärt om. Om Carolines handling att begå självmord kunde bero på vår situation hemma blir en naturlig frågeställning i detta läge, men jag skulle vilja svara nej på den punkten. Även om den inte bidrog i någon positiv mening, så är det ändå tydligt att det var helt andra orsaker som låg bakom hennes depression.

I början av juni 2014 blir jag utskriven från psykiatriska kliniken på Sahlgrenska då jag anses vara akut färdigbehandlad. Jag hade innan jag lämnade, förhandlat till mig möjligheten att få gå hos en psykolog den närmsta tiden, vilket ni ska veta inte är någon självklarhet om man inte tar strid för det. Normaltiden för att om möjlig få denna tjänst överhuvudtaget i vår region brukar ligga på minst 8 månader! Som sagt det finns mycket att ta upp om den haltande sjukvården, men nu kommer jag inte lägga ut orden mer om det, utan istället fokusera på min resa tillbaka till livet. Totalt hade jag tillbringat en och en halv månad däruppe på psyket. Under den tiden hann jag lära känna både personal och andra medpatienter på avdelningen ganska väl. En av dem som var inlagd samtidigt som jag var en tjej i 20 års åldern. Trots åldersskillnaden oss emellan hade vi aldrig svårt att prata med varann. Det kändes som att vår personkemi synkade på ett sätt utöver det vanliga. Vi började umgås allt mer under dagarna och blev ett bra stöd för varann. Vi kunde prata om det mesta från traviala saker till det som kändes allra jobbigast. Vi skrattade och grät tillsammans. Det var på så sätt en märklig relation då vi redan från början var helt öppna med alla våra känslor. Jag har aldrig tidigare upplevt något sådant. Efter vår tid innanför sjukhusväggarna fortsatte vi att hålla kontakten även utanför. När vi träffades kunde vi sitta i timmar och bara vara med varann. Det fanns en nerv i luften som vi båda kände och det dröjde inte länge förrän det hela utvecklades till en kärleksrelation. Jag stod nu vid vägskälet för att fatta ett viktigt beslut. Jag förstod att detta skulle leda till skilsmässa mellan mig och min fru, men det var inget som bekom mig längre. Vi var färdiga med varann för länge sen. För första gången på mycket länge kände jag mig fullt levande igen! Även om jag nu skulle behöva ge bort halva vår förmögenhet, så fanns det något som var mycket mer värt. Att återfå livet! När jag tänkte tillbaka på mitt tidigare liv som gift insåg jag plötsligt hur ensam jag varit, trots att jag levt i en relation. Mina vänner där var min frus vänninnors män. Förmodligen är jag inte unik i det fallet, då kvinnor för det mesta är bättre på att vårda sina vänskapsrelationer. Mina tidigare vänner hade tynat bort i vår relation. Som person trivs jag med att vara med vänner, men samtidigt lider jag inte av att vara ensam. Jag kan tycka att det är skönt att vara ensam ibland, då det ger mig ett rikt inre liv och en kreativitet.

Den sista gemensamma högtiden som jag spenderade tillsammans med min fru och hennes familj var på midsommarafton. Traditionsenligt har vi varit med på deras landställe varje år. Ingen trodde väl där och då att vi skulle separera, eftersom vi inte gått ut med något officiellt, men både jag och min fru visste vid det här laget att det var sista gången som vi gjorde detta tillsammans. I vanliga fall var väl detta jippo inget som någon såg fram emot särskilt mycket ändå, då det allt som oftast brukade sluta som en Norénpjäs när fyllan haft fritt spelrum under kvällen. I år var det inget undantag, utan om möjligt ännu värre. Strax innan hade jag haft en dipp känslomässigt igen, så till den grad att jag åter varit inlagd på sjukhuset under någon vecka och fått fortsatt sjukskrivning hela sommaren. I början av Juli blir jag medbjuden av nära vänner att åka ner till Schweiz. Jag tar med mig min son på resan såklart. Vi spenderar där några underbara dagar i Verzascadalen, där vi äter gott i de närliggande små städerna och går stärkande promenader mellan alptopparna. Jag passade också på att hoppa Europas högsta bungyjump från den berömda dammen som är med i Bondfilmen "Golden Eye". De övriga i sällskapet förvånades minst sagt över mitt lugn, när jag sonika bara klev ut på plankan och kastade mig 220 meter rakt ner i ravinen. Vid detta tillfälle var jag forfarande näst intill likgiltig för mitt fortsatta liv och brydde mig faktiskt inte om jag skulle dö eller inte. Idag känner jag annorlunda och värnar om min existens samtidigt som jag inte längre är rädd för att dö, men det får bli när det blir. Sorgen finns alltid med mig, men den är olika stark beroende på var jag själv lägger mitt fokus. Nu släppte vi taget en stund. Två veckor på roadtripp genom Europa tillsammans gjorde att vi fick lite annat att tänka på. På samma sätt som jag har beskrivit under fliken här bredvid, som heter "Min egen kollaps", där jag i början av sorgeprocessen efter Caroline åker iväg till Miami, kände jag nu precis samma sak. Att resa bort var lätt, men att komma hem var svårt. Nu var det inte bara sorgen som slog tillbaka, utan även vår förlorade relation. Jag kände helt enkelt att det inte fanns något att komma hem till längre. När jag kliver in genom dörren till vårt hus får jag bara en våg av negativ energi över mig. Den lägger sig som en blöt filt över den lilla livsgnista som jag lyckats hålla vid liv. Det finns ingen återvändo här, men innan vi ristar skilsmässa i sten bestämmer vi oss för att börja med att ta en "paus" från varandra, även om vi båda vet att loppet redan är kört. Jag lämnar huset och flyttar till en lägenhet i stan, på samma gata som jag en gång bodde när vi träffades för ca 20 år sedan. Det var lite som att komma hem igen. Villan i Björlanda har sin charm, men jag har saknat puslen av att bo i city. Inte minst på sommaren med allt folkliv. Att spontant kunna gå ner och sätta sig på någon av Linnégatans alla uteserveringar, eller att enkelt kunna promenera hem från Avenyn en stilla sommarkväll är utan tvekan sådant som gör livet lite lättare att leva. Nu kunde jag börja andas igen och få en nystart i livet! 

Min nyvunna energi och glädje över det lugn som infunnit sig när jag flyttat skapar en lust till kreativitet inom mig. Jag besitter erfarenheter av livet som kanske kan hjälpa andra. Jag känner att jag vill dela med mig av detta på något sätt. Startskottet till att börja skriva ner mina erfarenheter började när jag läste bloggen "Änglamamma" på Suicide Zero:s hemsida. Den inspirerade mig verkligen. Här var en mamma som berättade om sin dotters självmord och om hur hon gör för att hitta tillbaka till livet igen. Vid den här tiden är jag fortfarande sjukskriven, men besöker min arbetsplats ibland, för att visa dem att jag lever. Vid ett svagt ögonblick långt innan tragedin, anmälde vi oss på företaget till Cykelvasan. D.v.s Vasaloppet, fast på mountainbike istället för på skidor. Startskottet för evenemanget började närma sig och naturligtvis undrade dom om jag kände mig kapabel att delta, då jag av naturliga skäl inte hade övat så mycket. Jag funderade på saken en stund. Vad är det värsta som skulle kunna hända? Att jag bryter för att jag inte övat tillräckligt? Ingen större fara med andra ord. Samma eftermiddag åkte jag och köpte en terrängcykel. I slutet av augusti tog jag mig sedan hela vägen in in till målgången i Mora. Kanske inte på världens bästa tid, men jag gjorde det! På vägen från målområdet passerade jag parkeringsplatsen där jag sex månader tidigare stått och tagit emot dödsbeskedet från polisen i Göteborg. Det kändes kluvet att besöka denna plats. Illamående blandades med lättnad. Jag trodde inte att jag någonsin skulle vilja återvända hit igen. Samma vecka som spektaklet kring Cykelvasan, hade vi också varit på vårt sommarställe i Strömstad för första gången sedan Caroline dog. Jag hade samma känsla där. Det är tungt att genomlida det första året, då man gång på gång kommer till platser som är fulla av minnen. Att de flesta av dessa minnen är ljusa spelar ingen roll. De drar ner dig i avgrunden ändå. Man undrar varför skulle just hon drabbas?

Väl hemma i Göteborg börjar jag att arbeta igen för första gången på över sex månader. Tröttheten är fortfarande något som biter sig fast och koncentrationen blir lidande. Under de stunder som jag har energi i kroppen blir arbetet roligt, men när den försvinner, försvinner också motivationen och saker och ting känns inte så viktiga längre. Livet börjar nu i allafall rutas in i någon slags vardag igen. Arbete, lite träning, umgänge med vänner och med min son samt ett frenetiskt skrivande om allt det som jag varit med om. Den 10 september är den ”Internationella Suicidpreventiva dagen”. En dag som ägnas åt att uppmärksamma problemen med att allt fler unga tar livet av sig. För ett år sedan hade jag troligtvis inte ens uppmärksammat det, utan sett den som en helt vanlig höstdag som alla andra. I Oscar Fredriks Kyrka arrangeras en minnesgudstjänst för drabbade i vårt närområde. Tillsammans med många andra tänder vi där ljus tillsammans för att minnas och uppmärksamma dem som inte orkat leva vidare under det senaste året. Carolines ljus är bara ett i mängden av hundratals andra. Frågan man ställer sig när man ser omfattning av människor som bara försvinner är hur kan det vara möjligt att så få talar högt om detta? Jag hade nu samtidigt kommit så långt i mitt skrivande att det blivit dags för att publicera min berättelse. Den 17 september releasar jag hemsidan "Pappa till en Ängel". Responsen låter inte vänta på sig. Redan första veckan hade jag fått över 4 500 besök på sidan och min mailkorg fylldes med meddelanden från både kända och okända personer. De flesta var mycket positiva till sidan och berömde mig för att jag så öppenhjärtigt visade upp för omvärden vad det egentligen innebär när någon tar sitt liv. Sen finns det alltid de som inte tycker som jag. D.v.s. personer som anser att man inte ska tala om så känsliga saker som psykisk ohälsa. Jag respekterar deras åsikter, men jag kommer aldrig att hålla med dem. Om vi tiger och undanhåller fakta accepterar vi i samma stund att det är ok att ca 1 600 personer om året dör, helt i onödan, och att ännu fler far illa i den obefintliga vården av psykiskt sjuka. Parallellt med att sidan har vuxit fram har jag periodvis fått utstå en del angrepp på det personliga planet från dessa oliktänkande personer, allt för att försöka tysta mig. Men jag kommer aldrig ge upp kampen för att fortsätta sprida budskapet om hur illa vi hanterar psykiskt sjuka i vårt samhälle. Min historia är bara en i mängden. Ungefär var sjätte timma skrivs det en ny, bara här i Sverige. Om vi kan synligöra dessa historier genom att faktiskt börja tala öppet om problemen, så kommer vi också kunna ändra utvecklingen, och att vi vid sidan av den dystra statistiken också visar att det faktiskt är människor det handlar om. Det gör att dessa historier är värda att berättas. Det har sitt pris för dem som vågar göra det, men det kommer att rädda liv.

Att hösten nu hade kopplat greppet om oss märktes tydligt under morgonpromenaden i Slottskogen där höstlöven låg i drivor. Det är Oktober och Carolines gravsten monteras upp på den lilla kyrkogården i Björlanda. Förutom inskriptionen har vi låtit rista in hennes ansikte på den hjärtformade stenen, samt en vers: Änglarna bor i himlen, men ibland kommer dom ner och hälsar på en stund står det skrivet under hennes namn. Texten är inspirerad av ett citat som jag läste i Gillis Edmans bok om sorg, där en liten flicka har skrivit några rader om sin döda storasyster. När jag fortfarande satt fast i min depression och låg inlagd på Sahlgrenska, var jag övertygad om att detta skulle bli mitt sista göromål i livet här på jorden. Då hade jag bestämt mig för att dö, så fort Carolines gravsten var på plats. Jag ville gärna se den först, sen var jag klar. Som tur är hann jag ändra mig på den punkten. När jag besöker hennes grav idag känner jag fortfarande att vemod och sorg sköljer över mig, men jag har inte längre några mörka tankar om att avsluta mitt eget liv för det. Om Caroline själv kunde se sin gravsten, vilket hon kanske kan, så hoppas jag att hon tyckter den är fin. Halloween är nästa högtid som står på tur. Själv är jag inte särskilt förtjust, men jag vet att Caroline tyckte om den, då hon fick låta sin fantasi flöda. Med sitt smink och penslar kunde hon skapa riktigt otäcka kreationer. Jag hoppas att hon kan få utlopp för sin kreativitet även i himlen. Alla helgons dag som sammanfaller med Halloween blir nu istället högtiden för att minnas henne. Förutom ett ljus vid hennes grav den dagen, fann jag den här dikten:

"If ever there is tomorrow when we're not together, there is something you must always remember. You are braver than you believe, stronger than you seem, and smarter than you think. But the most important thing is, even if we're apart. I'll always be with you."

Winnie the Pooh (A.A. Milne)

Jag samlar ihop handlingarna för Carolines körkortsutbildning. River dem itu och lägger dem i papperskorgen under bordet. Det är den 7 november och Carolines födelsedag. Hon skulle fyllt 18 år idag. Det är sjukt att se min anteckning i kalendern, där jag också hade ritat en liten bil. Planen var att vi tillsammans skulle ha övningskört under sommaren, så att hon skulle ha sitt körkort klart lagom till denna dag. Jag hade dessutom varit och köpt en ny bil med manuell växellåda bara för detta ändamål, jag som annars föredrar automatväxlade bilar. Visst är det skit samma, men man blir både ledsen och arg på samma gång. Jag kan bara hoppas att hon har det bättre på sin nya plats och att hon nu känner den där lyckan som hon saknade här nere på jorden och att hon är fri från all ångest. Jag skulle så gärna vilja fira henne på något sätt, men jag vet inte hur. Kanske skulle man gå ut och äta något som man vet att hon gillade, eller göra något tokigt som hon tyckte om. I stunden känns det svårt att finna kraften att göra något överhuvud taget. Man vill bara lägga sig ner under ett täcke och stänga av allt. Förhoppningsvis kommer det bli lättare med åren. Jag besökte i alla fall hennes grav och satte blommor, ljus och en liten uggla som nu vakar vid hennes sida. Eftersom vi inte längre är en familj, gjorde jag detta på egen hand tillsammans med min nya kärlek. I stunder som dessa har hon varit ett fantastiskt stöd. Hon har tröstat mig många gånger när jag känt att fotfästet håller på att ge vika. Att vintermörkret återvänt gör heller inte saken bättre. Vi kände båda ett behov av att komma bort från allt en stund, så veckan efter åker vi iväg tillsammans, bara hon och jag. London Calling! Det kändes först lite dumt att begära ledighet när man precis har kommit tillbaka efter en så lång sjukskrivning, men det var skönt med ett miljöombyte och att bara kunna fokusera på att ha roligt för en stund och släppa allt annat. Att vara sjukskriven är ju trots allt inte semester. Väl hemma igen blir jag kontaktad av en tjej som följt min blogg. Hon vill göra göra en intervju med mig för ett filmprojekt, där hon ska belysa ämnet psykisk ohälsa och sjukdomen depression. Jag berättar i intervjun om mina erfarenheter, och om hur svårt det är att se signalerna från någon som är drabbad.

Allt vad som gäller högtider har jag känt mig helt likgiltig för, vilket säkert är helt normalt det första året. Att Julen nu närmade sig var inget undantag. Jag kände inte någon större entusiasm kring det, bara ytterligare ett hinder som man sulle ta sig över. När den väl kom i antågande spenderade jag den mesta tiden hemma hos min bror och hans sambo, som har en stor fin sekelskiftesvilla strax söder om stan. Den borttappade julstämmningen infann sig faktiskt där tillslut, då vi tillsammans med goda vänner hade ett fantastiskt fint julfirande i ett minst sagt välpyntat hus. Min son var tyvärr inte med på själva julafton, men vi hade minst lika trevligt de andra dagarna tillsammans, både innan och efter själva julafton. Det kändes nästan lite som att kliva in i den gamla filmen "Fanny & Alexander". När jul och nyår passerat var det sedan med blandade känslor som jag välkomnade det nya året. Dels hade jag fått beskedet av min arbetsgivare innan jul att företaget som jag arbetat för var på obestånd, så till den milda grad att ledningen nu bestämt sig för att aveckla hela verksamheten innan konkursen var ett faktum. Det betyder kort och gott att jag kommer behöva söka mig något nytt under våren. Jag känner inte så mycket oro över det, utan snarare en lättad över att komma därifrån och att hitta till något som är bättre och roligare. På samma sätt som att jag nu ändrar om i mitt privata liv för att må bättre, så är det självklart att jag ska göra samma sak med mitt proffessionella. Livet är för kort för att gå omkring i trygga rutiner, bara för att det betalar hyran i slutet av månaden. Det är dags att inte glömma av att leva de dagarna också, även när man är på jobbet. En annan sak som naturligtvis känns, är att Carolines dödsdag nu närmar sig med stormsteg och jag inte har någon aning om hur jag kommer reagera. Som medlem i olika organisationer för efterlevande till självmord, läser jag regelbundet hur andra har det. Det är tydligt att årsdagen är den tyngsta på hela året för de flesta.

I början av februari åker jag och min son tillsammans med ett antal inbjudna vänner till Österrike för lite välförtjänt skidåkning. Att få njuta av sol och klarblå himmel på 3 000 meter är livskvalitet. Fysisk ansträngning i kombination med den ljusterapi som snön och solen bjuder på gör att endorfinerna får en kick och man mår hur bra som helst. Känslorna har verkligen åkt bergodalbana under detta året.

När Carolines dödsdag sedan inföll den 24 februari förstod jag innebörden av det jag läst från andra drabbade. Ett helt år har gått utan min dotter i livet. Saknaden efter henne har inte minskat precis. Detta var om möjligt den tyngsta dagen på hela året. Samma känslor som jag hade på hennes födelsedag hade jag nu, fast mycket starkare. Jag ville hedra hennes minne, men orkade knappt gå upp ur sängen den dan. Tänkte i alla fall besöka graven, men dagen gick och jag kom inte utanför dörren. Jag la upp en bild på hennes FB konto. Bilden jag valde var från en dykutflykt som vi gjorde på Hawaii vintern 2012. Ett ögonblick som jag vet att Caroline njöt av. Min kommentar till bilden löd: "Ett helt år har passerat, saknar dig min älskade unge". Tyvärr dröjde det inte så länge innan den lilla skaran av kritiker började solka ner min statusuppdatering. "Hur kan du lägga upp en bild på din dotter utan smink", löd undermeningen i kritiken. För mig var detta förevigade ögonblick av Caroline en stund då hon mådde som bäst. Till skillnad från de som kritiserar, så kände jag min dotter även då hon inte bar smink eller hade stora solglasögon. Detta var flickan bakom masken vid ett av de få tillfällen då hon faktiskt tillät sig att bara vara sig själv. Att kritisera det är lika med att säga att hon inte dög som hon var. Jag är stolt över min dotter och kommer göra vad jag kan för att fortsätta hedra hennes minne så länge jag lever. Kan hennes historia dessutom bidra till att vi uppmärksammar samhällsproblemen kring psykisk ohälsa bland unga, så är det en seger.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag idag faktiskt lever och mår ganska så bra. Jag ser framtiden an med tillförsikt och förväntan. Naturligtvis kommer jag forfarande ett tag framöver behöva rida ut vågen av vår skilsmässa och troligtvis kommer jag fortsättningsvis också att behöva utstå en del verbala påhopp från min x fru och hennes klan, men det får vara så som det är, även om det är tröttsamt att höra på. Gnällhörnans gnisslel är trots allt inget annat än ett uttryck för deras bristande förmåga till självinsikt. De observerar andra istället för att leva själva. Jag borde egentligen tacka dem, då de samtidigt motiverar mig att inte vilja tillhöra dem. Jag själv kommer fortsätta på min resa genom livet, för att finna det och dem som skänker mig ro och lycka. Inget är omöjligt, bara jävligt jobbigt ibland...