Provar på skridskor tillsammans med min älskade Caroline vid Heden mitt i Göteborg.

Saknaden efter Caroline finner inga ord. Den kommer att finnas med mig hela livet ut. Sorgen är priset man får betala när man älskat någon och den har så många ansikten. Ledsamhet blandas med ilska och ibland skratt då man tänker tillbaka på ett vackert minne. Såsom Mattis beskriver sin känsla i filmen om Ronja Rövardotter, då Skalle Pär är död. Han fattas mig!

Det skär som knivar i bröstet! I vissa stunder känns det just så, medan man i andra är näst intill helt opåverkad. Då funderar man istället på om man överhuvudtaget är normal någonstans. Borde jag inte gråta nu? Men ett litet stycke musik, en bild eller ett minne som poppar upp i huvudet är alldeles tillräckligt för att man ska bli översköljd av sorg. Likt en tsunamivåg slår den dig i bitar. Min dotter som jag så innerligt älskat över allt annat på jorden är borta. Jag kommer aldrig mer att få se eller röra vid henne. Det är så definitivt och fruktansvärt sorgligt. Saknaden blir dessutom bara större ju längre tiden går. Det är som att rulla en snöboll framför sig som växer och blir till ett klot, större och tyngre för varje meter den rullas i snön. Att överleva sitt barn är nog något av det värsta som någon kan råka ut för. När man bara tänker tanken undrar man hur det kan vara möjligt att resa sig igen. Det naturliga borde vara att bara falla ihop och dö själv. Det är stundtals så det känns. Men Caroline har en lillebror som är precis lika älskad, och det är tack vare honom som man orkar gå vidare. Trots att jag själv fortfarande vacklar omkring i sorgens dalgång vill jag ge honom allt stöd som jag förmår. Vi är alla olika till sättet och sörjer också olika. Till en början var jag i ett totalt chocktillstånd. De första två dygnen efter händelsen låg jag mer eller mindre och grät konstant. Jag grät så mycket att jag fick ont i hela kroppen och hade svårt att andas. Nu har det gått en tid och jag tar mig succesivt fram genom tragedins och sorgens olika faser. Mina värderingar över vad som är viktigt i livet har också kullkastats totalt. Mina tidigare triviala vardagsproblem som upptog mycket av min energi får inte längre något större utrymme i det nya livet. Istället försöker jag finna något som kan ge en mening åt min resterande existens här på jorden. Att skriva om det som hände har för mig varit en god terapi. De stunder då jag arbetat med att nedteckna hennes historia har faktiskt varit bland de bästa mitt i den tunga sorgen. Samtidigt har jag också förstått att detta är en viktig historia att berätta. Dels för att kunna gå vidare själv. Att få lägga pusselbitarna på plats, och på det viset få en ökad förståelse för varför det hände. Men den främsta anledningen är att vi alla någon gång i livet, förr eller senare drabbas av svåra stunder. Genom att då vara öppen och dela med sig av sina erfarenheter från dessa stunder så kommer vi också kunna hjälpa varandra. Att när man drabbas av dem, inte behöva stå ensam när det värsta händer. Det tror jag kan vara en stor tillgång för att man ska orka höja blicken och gå vidare. Jag kommer nu att återberätta vad som hände mig själv ca 2 månader efter det att Caroline tagit sitt liv. Min sorg övergick då sakta men säkert i en depression. Ett tillstånd som drog mig ner i en dalgång så djup att jag själv började se på döden som ett alternativ värt att prova. Min desperata längtan efter att få kontakt med min dotter växte sig allt starkare, samtidigt som all min vakna tid endast bestod av ett kompakt vakuum där all mening med livet var utraderat. Mitt självmordsförsök ledde till att jag efter den akuta vården hamnade på en psykiatrisk klinik. Där fick jag från insidan se verkligheten av hur psykiatrivården fungerar, eller snarare inte fungerar. Det som mötte mig där var chockerande. Att Sahlgrenska, som är vårt största sjukhus i Västra Götaland står helt utan resurser och bedriver en vård som snarare kan ses som en ren förvaringslösning av psykiskt sjuka är beklämmande och inget annat än ett stort misslyckande. Vårdavdelningen liknade mer en fånganstalt än en plats där folk skulle kunna tillfriskna. I över en månads tid fick jag där dagligen bevittna hur människor for mycket illa.

Seglar "Rothmans" Whitbreadbåt utanför Miami.

Min livskris efter Carolines tragiska självmord hade gjort mig mer eller mindre apatisk. Inget spelade någon som helst roll längre. Tyvärr är tillståndet man hamnar i efter ett trauma inte något man väljer själv. Friheten för mig var sömnen, då man fick den. Varje morgon när jag vaknade kände jag inget annat än panikångest över att vara kvar i mardrömmen som nu var min verklighet och inte gick att stänga av. Detta påverkade naturligtvis resten av familjen svårt, då jag inte var mycket till stöd för någon. På grund av min isolering fick de ingen möjlighet att sörja själva, istället fick de ett orosmoln till på himlen. Av min läkare på vårdcentralen fick jag utskrivet en ångestdämpande medicin som jag skulle ta i samband med attackerna. Till en början fungerade det ganska bra, då jag endast tog medicinen i samband med att jag kände mig så ledsen och nedstämd att jag hade svårt att tänka på något annat. Min bror, som var på affärsresa i USA vid den här tidpunkten frågade om jag inte skulle komma över till Florida för att segla i Karibien under en vecka. Jag var först tveksamt inställd, då det var lite kort varsel. Flyget från Arlanda skulle gå på söndag redan och jag fick veta detta på onsdag. Min fru och son hejade på mig och sa till mig att jag absolut skulle åka, så efter någon dags funderande ringde jag upp min bror och sa att jag kommer över. Jag bokade biljetter och for iväg till landet i väst. På plats i Miami hängde vi med besättningen som bestod av ca tio gubbar. Några av dem hade jag träffat tidigare medan andra var nya ansikten. Jag berättade för dem vad som hänt, så att det inte skulle vara några oklarheter. Det kändes viktigt att berätta så att det inte skulle bli några missförstånd om jag plötsligt skulle känna mig lite låg och framstå som nedstämd och introvert. En kille i sällskapet bröt ihop när jag berättade min story. Han hade själv egna erfarenheter av självmord, då hans flickväns mamma hade tagit livet av sig nyligen och jag fick trösta honom en stund. Det är märkligt hur många historier som radas upp när man väl börjar tala om det. Både arbetskamrater och andra vänner börjar öppna upp sig. Alla verkar plötsligt känna någon i sin närhet som mår psykiskt dåligt. Det visade sig dock att båten som vi skulle segla hade lite problem som var tvungna att fixas till innan det kunde bli tal om någon segling, så vi blev kvar i Miami några dagar till. Vi led inte så mycket precis, då vi nu var inbokade på ett av de finare hotellen i byn. Dagarna fylldes av luncher och middagar med trevligt sällskap och mycket god mat och vin. Det var rena frosseriet vi ägnade oss åt i några dagar. Allt som var gott beställdes in från menyerna. Cigarrer och Konjak var sedan avslutningen för varje måltid. Jag är nog en av få som spenderat en vecka i Miami utan att ens bada fötterna i vattnet. Varken havet eller poolen var särskilt prioriterade i detta sällskap. Men det var en skön känsla, och vi hade roligt tillsammans, men efter hand började jag känna att jag blev lite avtrubbad. Det var som att lägga en filt över sorgen. För att orka delta i gemenskapen runt borden i restaurangerna utan att dra ner stämningen hade jag börjat ta mina tabletter allt mer frekvent. Dessutom i kombination med alkohol. Redan på morgonen tog jag första dosen i förebyggande syfte, så att jag skulle kunna fungera med de andra. Sedan proppade jag i mig några till under dagen. För det mesta gick det bra, men ibland föll jag igenom ändå. Framåt slutet av veckan blev det till slut lite segling. Båten vi seglade skulle sedan vidare över Atlanten till Europa och Sverige. Brorsan for vidare till Arizona för att fortsätta sitt arbete och jag som var sjukskriven for tillbaka hem för att tillsammans med min fru börja planera urnsättningen av vår dotter. Lika skönt som det var att resa bort, lika svårt var det att komma hem. Om inte lite värre. Verkligheten slog emot mig som en smäll på käften. Medicinen som jag petat i mig hade haft effekt. Jag kunde inte gråta när jag tog den, och nu hade jag ätit den regelbundet varje dag. Jag kände behovet av att gråta, men kunde inte. En mycket konstig känsla. Min gråt som tidigare varit ventilen för sorgen var tilltäppt. Jag började istället få en känsla av panikångest. Väl hemma tog jag kontakt med vår husläkare. Tillsammans kom vi överens om att jag skulle börja äta en annan antidepressiv medicin istället. En medicin som inte var beroendeframkallande och som var avsedd för att tas varje dag. Först en tablett, sedan öka dosen till två. Jag fick också veta att det kunde ta tre veckor innan den ger fullgod effekt. I början skulle jag eventuellt kunna känna vissa biverkningar, men dessa skulle med största sannolikhet avta med tiden. Jag kände mig rejält påverkad av medicinen redan i ett tidigt stadium. Framför allt att det surrade i hela kroppen. Gäspade jag kunde det kännas ända ner i tårna. Det blixtrade till i kroppens alla leder samtidigt. Väl hemma igen, föll jag sakta men säkert tillbaks i mitt apatiska tillstånd. Jag gjorde listor på vad som skulle göras, men jag kom aldrig att ta mig för något av det som jag skrivit. Istället blev jag liggande kvar i sängen på dagarna. Friheten var att få sova. Konstigt nog kunde jag sova bra på nätterna nu, trots att jag också sov hela dagarna. Till viss hjälp av sömntabletter förvisso. Min fru började bli mer och mer orolig och frustrerad över mitt tillstånd. Till slut en kväll sa hon till mig att hon inte orkar längre och att hon ville köra upp mig till psykiatriska akuten på östra sjukhuset. Jag förstod, och protesterade inte. I mitt tillstånd hade jag slutat bry mig om någonting. 

–Är det bäst för Er så är det så vi ska göra sa jag. Mitt enda uppsatta mål som jag själv hade just då var att hamna koma, för att slippa allting. Så då kunde jag ju lika gärna ligga på psyket som hemma. Detta berättade jag aldrig, men min tanke var sådan. Då kunde min fru och son fortsätta sina liv utan att jag var en belastning. Sagt och gjort. Istället för att sätta på en film ringde hon sin väninna som körde upp oss till östra sjukhuset. Efter vissa svårigheter med att komma in i byggnaden satt vi till slut i väntrummet på Psykiatriska Akuten. Tillsammans satt vi där jag och min fru. Jag förstod att det var viktigt för henne att vara med, så att rätt information skulle förmedlas. Efter en stund fick vi tala med en sköterska och förklara vårt problem. Det var med gråt i rösten som min fru sa att jag måste läggas in. Hon kände sig hemsk som sa så, då detta var lika mycket för hennes skull om hon skulle orka. Hur skulle livet te sig om vi båda bara la oss ner för att dö. Jag sa åt henne att åka hem igen, så kunde jag själv tala med läkaren då det verkade som att det skulle kunna ta tid. Tur var väl det. Vi kom in till akuten klockan 19.30 på kvällen och först klockan 03.00 på natten får jag tala med en läkare. Jag blir då inskriven på avdelning 80 på Sahlgrenska sjukhuset. Åker med en taxi den natten mellan sjukhusen. Jag blir där väl mottagen av personalen och får en tandborste och tandkräm då jag inte har med mig några personliga persedlar. Blir sedan visad till ett rum, som jag ska dela med en annan kille. När dörren öppnas ligger det en tjej där inne också, i samma säng dessutom, och det blir ett jävla liv på sköterskan och de börjar släpa ut henne under protest. En ung flicka med vackra former, men som verkar helt drogad. I min nya situation kan jag inget annat än att skratta lite inombords. Alla mina farhågor och fördommar om mentalvården besannades i detta ögonblick. Wecome to Cuckoo´s Nest tänker jag för mig själv. Där ligger jag sedan och stirrar i taket under fyra dagar utan att ens bli konsulterad av en läkare. Jag får min medicin som jag via vårdcentralen blivit ordinerad och lite mat ett par gånger per dag, men inget annat. Detta var ingen vård, bara en förvaringslösning. Eftersom vi dessutom befann oss mitt i påskveckan kändes det extra olustigt, inte minst för resten av familjen. Så efter att mina nära och kära varit uppe och besökt mig bestämde vi tillsammans att jag skulle skrivas ut och istället vara med och fira påsk. Min bror hade dessutom precis köpt ett stort hus söder om Göteborg och blivit sambo för första gången i livet, så vi spenderade helgen där. Det var ett par helt underbara dagar. Vädret var på topp och vi grillade och åt lamm i alla dess former, drack goda viner och samtalade om allt mellan himmel och jord. På dagarna var vi i orangeriet och planterade örter och satte potatis. Sambon hade låtit tillverka oljemålningar av vår dotter under sin vistelse i Thailand som vi fick med oss. Vissa av dem var riktigt bra och kommer få en hedersplats. Veckan efter gjorde jag faktiskt en liten uppryckning och byggde bland annat klart en stenvägg i vardagsrummet som hade stått halvfärdig sedan Caroline dog. Jag tog också tag i våra bilar som fortfarande stod med vinterdäck trots att det snart var Maj månad och var smutsiga som synden. Det kändes någonstans som att jag var på gång nu och kunde börja tänka på annat.

Det enda som återstodstod av Carolines fysiska liv här på jorden var nu bara en urna fylld med hennes aska, och för oss, att sänka ner den i marken. Vi hade sett ut en plats för henne på gravfältet intill Kyrkan i Björlanda. Den kyrkan där hon själv både sjungit och spelat teater många gånger. Det kändes rätt att hon skulle ha sin sista vila där, då det bara är ett stenkast från mellanstadieskolan där hon gick. Kyrkogården som dessutom ligger på en höjd har en utsikt bort över ägarna så att man från platsen vid hennes grav också kan se hennes högstadieskola på andra sidan. Så mycket minnen som den här platsen rymmer. Vi var många samlade till den sista stunden med Caroline ovan jord. Nu var hennes resa över, eller hade den just börjat?

Den dan när cirkeln sluts för mig själv, kommer jag att få veta svaret på den frågan.

Dessvärre är pollen ett problem för mig som gör att våren, som jag dessutom tycker är den absolut vackraste årstiden blir ganska plågsam. Så även detta år. När ögon svullnar upp och kliar samtidigt som näsan rinner som Niagarafallen är man inte så värst stark. Tröttheten som blir till följd av allergin gjorde att jag snart hade hittat tillbaka in till sängen igen, och efter bara ett tag började tankarna snurra. Medicinerna hade gjort mig avtrubbad. Jag ville verkligen gråta, men det var omöjligt. Jag kände mig nu som en tryckkokare som höll på att explodera. Det är svårt att ge en rättvis beskrivning av hur man mår när panikångesten kommer. Samtidigt som jag känner att jag inte kan andas ordentligt kommer den negativa spiralen av tankar över mig. Jag sitter som på en karusell. En sådan där klassisk med vita hästar som gungar i takt med musiken. Karusellen omges av en bioduk där olika sekvenser spelas upp, en efter en. Där ser jag mig själv tillsammans med Caroline i olika sammanhang. Lyckliga stunder som vi har haft tillsammans. Allt från våra resor till det vardagliga livet. Bilderna jag ser börjar sen efter hand sakta men säkert ändra färgton och karaktär. Jag ser istället när hon skär sig, när hon sitter ensam och gråter, när hon hänger från trädet, när hon obduceras, när hon ligger nerbäddad i kistan och när hennes urna sakta sänks ner i marken. Allt ackompanjeras av musiken från begravningen. Om och om igen spelas detta upp framför mitt inre. Denna kväll då jag ligger där i sängen och mår sämre än vanligt, har vi dessutom bjudit hem Carolines två bästa vänner på middag och lagat spaghetti med köttfärssås. Ja, vi är kanske en överdrift, då jag låg isolerad i sovrummet. I mitt tillstånd har jag svårt att vara med andra människor, då det gör att ångesten bara blir ännu värre. Man vill bara isolera sig från allt. När jag inte ens orkar svara i min telefon när det ringer längre, så orkar jag än mindre att umgås med folk. Så när tjejerna kommer säger jag till min fru att jag går ut på en promenad. Jag lämnar huset och går upp i skogen och fram till platsen där Caroline hängde sig. Under trädet har vi planterat påskliljor. Lyktan med det brinnande ljuset talar sitt tydliga språk om att här har någon mist sitt liv. Jag blir sittande på marken bredvid en stund. Jag tar upp mobilen för att lyssna på ”Mad World” med Gary Jules. Detta som var Carolins viktigaste låt. Den som hon själv valt till sin begravning. Denna ritual har jag gjort flera gånger tidigare och då har tårarna bara sprutat, men nu var jag helt opåverkad. Alla mina känslor var blockerade. Jag stängde av musiken när den gått halvvägs in i låten och promenerar istället vidare upp till utkiksplatsen och blir sittande där en stund. En mycket vacker plats där man inte bara kan se ut över Björlanda utan större delen av norra skärgården med Marstrands (Karlstens) fästning som en siluett mot horisonten. Detta är en plats som jag vet betydde mycket för Caroline. Hon använde den dels för ensamma stunder, men bjöd också upp kompisar hit upp för att t.ex. ha picknic, även tillsammans med pojkvänner ibland. Jag tänker att vi nog ska låta tillverka en minnessten och lägga här uppe med texten:

”Till minne av en udda fågel, som blev dömd till evig ungdom.

Var denna utkik en viktig plats, under hennes tid här på jorden”.

Efter att ha suttit där en stund i det fina vårvädret går jag vidare. Men istället för att gå tillbaka, följer jag bergskanten öster ut. Samtidigt som jag går där i skogen börjar jag också tala högt till Caroline. Jag ber henne sända mig en signal från den andra sidan, bara för att visa att hon finns där och är ok. Undermedvetet söker mina steg efter en plats där jag kan ta mig över till hennes sida. Jag kliver av stigen och går vidare genom ett snårigare parti och ut på en annan avsats där det bland annat växer en hög gran. In under granen är det plan torr mark som är täckt av barr. Jag lägger mig där under en stund och tittar upp genom grenverken mot himmelen. Där uppe är du, och här nere ligger jag, säger jag till Caroline. Hur svårt kan det vara att komma upp till dig, och krama om dig?

Tankarna på att begå självmord kommer till mig när jag ligger där och jag börjar fundera på vilka olika sätt det finns. Att kvävas ska ju vara en skön känsla har jag hört, men att våga. Jag tänkte att en plastpåse och buntband skulle kunna göra jobbet. När jag kände efter i fickan hade jag faktiskt en plastpåse liggande där. En sådan som alla vi hundägare har i fickan för att plocka upp efter våra hundar. Jag skrattade till för mig själv då jag ser framför mig en stackars sate som tagit livet av sig med en hundbajspåse. Det skulle ju gå till världshistorien som det mest tragiska sättet att avsluta sina dagar på. Men när jag låg där ville jag ändå prova på känslan, så jag rev isär påsen och höll den framför ansiktet så att näsa och mun täpptes för. Efter bara en stund fick jag kippa efter andan. Jag gjorde om det flera gånger för att se om man kanske kunde vänja sig vi känslan att vara utan luft, men det var omöjligt. Istället töjde jag ut den ännu mer och tvinnade den till ett band, så att det skulle nå runt min hals. När jag drog i ändarna täpptes halsen till, men paniken fick mig att släppa taget varje gång. Jag hade ingen riktig uppfattning om hur länge jag hade varit ute, men när jag tittade på klockan såg jag att hon snart var sju, så jag började gå tillbaka hem till huset. På vägen mötte jag en av grannfruarna som var ute med sin lilla svarta hund. Jag fick förklara att jag för en gångs skull gick på promenad ensam, utan hunden som jag annars alltid hade med mig då vi möttes. Samtidigt drog jag upp dragkedjan i jackan så att märkena på halsen efter mina experiment inte skulle synas. Det är konstigt att man kan slå på den där masken av att allt är som vanligt, trots att man är på en nivå under allt annat. Väl hemma ansträngde jag mig inte längre för att verka oberörd. När min fru får se min stirriga blick frågar hon:

-Hur mår du egentligen?

–Jag vet inte, svarar jag.

–Ska vi åka upp med dig igen? frågar hon.

–Ja det är kanske bäst så, svarar jag och rycker på axlarna. Vad hade jag här att göra? Jag ville ju bara bort från allt ändå, så skit samma var min kropp befinner sig.  Maten står på bordet och det är dags att sätta sig att äta, medan jag varit ute har även en vän till familjen kommit på besök för att ansluta sig till skaran. Själv känner jag att jag inte vill konfronteras med fler människor, så jag säger att jag inte klarar av att äta just nu och går och lägger mig istället. Efter en stund kommer min fru in till mig och sätter sig på sängkanten.

-Jag var orolig för dig, säger hon, du var borta i över två timmar. Jag trodde nästan att du hade tagit livet av dig.

–Nej, svarar jag, men jag har sett ut en bra plats i alla fall.

–Men tack för den! Avlutar hon och lämnar rummet. Efter en stund kommer hennes väninna in istället. Jag förstår att hon har pratat med min fru. Hon lägger sig bredvid mig på sängen och låter sin hand vila på mitt huvud och stryker håret bakåt samtidigt som hon frågar om jag tänker ta livet av mig. Hon har själv egna erfarenheter av att må psykiskt dåligt. Då var det jag som satt med som stöd för henne på psykakuten, men det var för minst 10 år sedan.

–Henrik, det du håller på med är farligt, din isolering kommer sluta med att du hamnar i en psykos. En person utan egna erfarenheter skulle aldrig kunna säga så.

–Har du någonsin haft en utan för kroppen upplevelse frågar jag.

–Jag tror jag vet vad du menar, svarar hon. Jag berättar att UKU är ett fenomen som finns. Det kan många människor över hela världen intyga. Jag har själv egna erfarenheter av det, så sent som bara för några år sedan. Även i min ungdom upplevde jag det vid flera tillfällen. Alla gånger det har hänt har det kommit spontant i samband med ingång eller utgång ur vanlig sömn. Men jag har förstått att det också går att nå det tillståndet genom meditation. För dem som inte vet vad jag talar om kan jag kort förklara att UKU (Utanför Kroppen Upplevelse) är att likna vid början av en nära döden upplevelse. Efter total avslappning somnar kroppen samtidigt som hjärnan är vaken. Du drömmer inte. Du befinner dig fortfarande på platsen där du är, t.ex. i din säng. I detta tillstånd börjar du känna ett tryck över bröstet och en känsla av att kroppen blir förlamad. En vibration som ökar i styrka sprider sig sen ut genom hela kroppen. Efter en stund lämnar du den fysiska kroppen och svävar fram genom rummet. Om du vänder dig om kommer du kunna se dig själv ligga kvar i sängen. Vid dessa tillfällen är du mer klar i sinnet än vad du är vid vanlig vakentid. Detta kan för en oinvigd person låta som rena dårskapen men det existerar verkligen. Jag har läst om personer som på detta sätt gjort resor vart som helst i universum. Mina egna har tyvärr inte kommit länge än strax utanför huset. Allt handlar om att hålla fokus för att bevara och stanna kvar i detta tillstånd, för så fort du börjar tänka för mycket på det så tappar du det, och med det är man tillbaka i sin egen kropp igen och blir klarvaken. Jag har läst om personer med den här förmågan som också har upplevt att de träffat andra personer på det som kallas det astrala planet. Dessa personer är både andra resenärer som likt en själv befinner sig i samma tillstånd, d.v.s. personer som också projicerat sin icke fysiska kropp, men det sägs också att döda personer ska finnas här. Så när Caroline dog var det kanske inte så konstigt att jag tog upp intresset igen för dessa fenomen, speciellt då jag visste att jag hade förmågan. Jag hade försökt att meditera mig själv fram till ett sådant tillstånd i stort sett varje kväll den senaste tiden, men inte lyckats. Istället har jag fallit i sömn. Mitt i vår diskussion när vi ligger där i sängen och samtalar kommer min fru in och säger att vi får skjuts av en av flickornas mamma. Åter sitter jag nu i en bil på väg upp till psykiatriska akuten på Östra Sjukhuset, och väl där sitter vi åter igen och talar med en sköterska. Jag får beskriva mina självmordstankar och familjens oro. Då jag redan vet att det kommer ta tid att få tala med en läkare ber jag de andra att åka hem. De stannar en stund, men åker efter några timmar. Tur är väl det då jag denna gång får sitta i över elva timmar och vänta. Först på morgonen kommer jag in till läkaren som ska bedöma mig. Efter att ha tillbringat så många timmar i väntrummet är jag för trött för att på ett vettigt sätt kunna redogöra för min situation. Hans slutsats efter samtalet blir då att jag ska kontakta min vårdcentral istället. Klockan 06:00 på morgonen far jag hem i en taxi. Väl hemma kryper jag ner i sängen och sover sen hela dagen. När jag sedan vaknar, får jag veta av min fru att allt inte stått så bra till. Väninnan som varit kvar därhemma hade visst druckit några glas vin för mycket istället för att vara en vuxen och trygg person för vår son, så nu var min fru helt vansinnig. Jag fick själv ett uppvaknande i detta ögonblick, när jag förstod hur illa situation såg ut för honom. Hans pappa var på väg in till psykakuten samtidigt som en alkoholpåverkad väninna till familjen skulle ta hand om honom. När min son kom hem från skolan den dagen sa jag till honom att så här kan vi inte ha det. Ja sa att man kanske måste ner och slå i på djupaste botten för att komma upp igen. Då visste jag inte om att vi skulle komma att sjunka ännu djupare om bara några dagar.

Dagen därpå träffade jag min arbetskamrat för att snacka lite över en lunch. På jobbet hade vi en ny agentur på gång med ett franskt företag, som han ville att jag skulle ansvara för när jag kom tillbaka. Så som det såg ut nu skulle jag vara sjukskriven till den elfte maj och börja jobba halvtid till en början fr.o.m. den tolfte. Det är Valborg och vi har talat om att åka hem till min bror och hans sambo igen, men min fru känner en saknad av sina föräldrar som vi inte har träffat på länge. Eftersom de också var lite nyfikna på att få se det nya huset och träffa hans sambo, så såg vi till att bjuda med dem också. Vi hade åter en underbar middag med grillade tournedos på oxfilé och med fantastiska rödviner därtill. Eftersom vi inte skulle sova över denna gång och det var jag som körde fick jag ta det lite piano med vindrickandet. Jag kände nu dessuton en påfrestning av alla sociala sammanhang, även då jag var med folk jag kände väl. Jag höll mig därför ute i trädgården istället, för att få lite avskärmning. Vår hund passade också på att bada i trädgårdsdammen som var full med dyvatten, vilket gjorde att jag var fullt upptagen med att tvätta av honom ordentligt innan han fick tillträde till huset igen. Efter en trevlig kväll var det framåt småtimmarna så dags att styra hemåt igen. Dagarna därpå var allt ganska lugnt. På fredagen var det klämdag och min son var ledig från skolan. Då han behövde lite nya kläder kom min fru med den briljanta idén att vi skulle åka till Ullared. Jag är inget större ”fan” av att åka dit, men kände samtidigt att ett miljöombyte nog inte skulle skada mig. Sagt och gjort. Hunden lämnades in hos svärföräldrarna sen var vi på väg. Det var mycket folk, men vi hade faktiskt en ganska så trevlig dag i vårsolen trots den kalla tempraturen. På lördag morgon är allt också normalt, förutom att jag känner av allt björkpollen som gör den fina våren när allt står i blom till jobbig. Jag kände mig väldigt trött, men jag ville ändå ta mig för något under dagen, så jag började fundera. Tyvärr kom jag aldrig längre än så, då mina pollenbesvär bara blev värre framåt eftermiddagen och jag kände att sängen var det bästa och enda stället. Jag bad min fru att stänga till så att det inte skulle bli värre, men hon har samtidigt ett behov av att det ska vara öppet så att frisk luft kommer in ordentligt. Vi bor förvisso i ett modernt hus med ett avancerat luftkonditioneringssystem, men det spelar ingen roll. Hon måste ändå ha luft. Kanske kan det ha med åldern att göra?

Det tjafsas i alla fall lite om huruvida altandörren ska stå öppen eller vara stängd. När jag ligger där i sängen kommer tankarna åter och jag kan inte slå bort dem. Först känner jag saknaden av Caroline, men efter en stund går tankarna över till mig själv och hur jag ska göra för att komma till henne. Jag förstår att det finns risker med att besöka dödsriket, även om det bara handlar om att glänta på dörren, men min längtan efter Caroline var så stor att jag var beredd att dö för den. Jag funderar också på vilken musik som skulle passa att spela på min egen begravning. ”Seasons in the sun” är en av låtarna som poppar upp i huvudet. Jag reser mig ur sängen och går ut till vardagsrummet där jag vet att det ligger ett block och en penna. Återvänder till sovrummet och hissar upp sängen så att jag kan sitta upp. Bläddrar fram i blocket till en blank sida. Utan att sen fundera särskilt mycket börjar pennan gå från vänster till höger och skriver det som jag tänker. Utan att veta ordet av har jag formulerat ett helt avskedsbrev. Jag lägger sedan blocket åt sidan utan att riva ut bladet. Jag är nu över krönet för att ta nästa steg. Jag har ju redan begått en fysisk handling som är ett bevis på att jag är redo. Efter att vi ätit middag den kvällen vill de andra att vi ska åka bort till min frus syster som nu bor i familjens sommarhus nere vid båthamnen. Kusinerna till min son är också där. Jag själv är trött och svullen i ögonen av allt pollen och känner inte alls för att åka med. Jag säger att de får åka själva, så kan jag vara kvar hemma med alla dörrar stängda. Min fru blir då lätt irriterad på mig och säger:

-Ja, men ligg här då och tyck synd om dig själv då, så åker vi.

–Inga problem svarade jag, och till min son säger jag en extra gång, -Jag älskar dig! Undermedvetet hade planen tagit fart i mitt huvud. Nu eller aldrig. Paniken som bosatt sig i min kropp ville få mig att hoppa ur sängen, så jag fick koncentrera mig för att ligga kvar. När de lämnat huset står jag redan i köket, jag vet själv knappt hur jag kom dit så fort. Jag tittar ut genom glasverandan och ser hur bilen lämnar. Det är som att sitta fastspänd på ett tåg som är på väg någonstans. Alla mina handlingar styrs nu inte av mitt eget förnuft, utan av en känsla som har tagit över min kropp och där mitt medvetande står helt likgiltigt för konsekvenserna. När bilen är utom synhåll öppnar jag medicinskåpet och tömmer ut alla sömn och insomningstabletter jag kommer över. Jag trycker ut alla tabletterna från kartorna på bänken som är i mitten av rummet. Jag räknar dem inte exakt men det är minst femtio stycken, kanske fler. Jag tar fram en tvåliters plastpåse och föser ner alla tabletterna i den, förutom åtta som jag tar direkt. Varför jag tar just åtta vet jag inte. Jag tar också och tittar under diskbänken för att hitta en plastpåse att dra över huvudet. Först får jag ut en ”Willys” påse som det dessutom är hål i. Jag tänker att ska jag dö får det bli med lite mera stil än så. Willys duger inte! Även om det är en helt ok mataffär. Tyvärr finns det inte så många snygga påsar i skåpet. Jag hittar till slut en apotekspåse, som får duga. Dessutom är den lite mindre i storlek och passar bättre för att täcka huvudet. Jag tar med mig påsen och går tillbaka in i sovrummet där jag drar ner rullgardinen. Jag lägger mig på sängen och provar att ta den över huvudet. Den är precis lagom i storlek för att täcka luftvägarna utan att strama. Jag lägger den sedan i byxfickan för att gå ner till hallen. Innan river jag ut mitt avskedsbrev och placerar det på bänken i köket. Nere i hallen börjar jag rota i byrån som står där. Jag letar fram ett par svarta handskar och en svart mössa. Jag ska inte frysa när jag somnar. Jag tar på mig en varm jacka som också den är svart. Sedan lämnar jag och låser huset. Mössan och handskarna lägger jag innanför jackan, så att det inte ska se konstigt ut då solen fortfarande lyser från klar himmel. Eftersom det inte är så mycket moln förstår jag att natten kommer bli kall. Jag promenerar sedan upp i skogen, samma väg som tidigare. När jag passerar grannhuset ser jag att mamman där hoppar studsmatta med sin yngsta son. Jag styr sedan stegen till platsen där Carolione tog sitt liv. Lägger mig på knä bredvid det brinnande ljuset och påskliljorna som vi planterat där. Jag kysser marken flera gånger samtidigt som jag börjar tala till Caroline. Vi ses snart, säger jag innan jag reser mig och går vidare upp mot utkiksplatsen. Däruppe blåser vinden lite mer. Jag tar fram min mobiltelefon och tar några bilder på mig själv. Postar dem på Facebook med texten: ”Här tar vägen slut…”. Allt börjar bli väldigt konkret nu. Jag är besatt av att följa planen, även om den nu har fått spontana inslag. Att förmedla mina handlingar på Facebook var inget jag tänkt på, det bara blev så, eftersom jag råkade ha telefonen med mig i jackfickan. I efterhand var det min räddning. Flera vänner till oss slog larm direkt och ringde 112. Under tiden tog jag mig vidare från utkiken till den plats jag sett ut några dagar innan. Väl framme la jag mig till rätta där under granen. Jag drog på mig mössan på huvudet och tittade upp genom grenverket mot himlen igen. Det kändes skönt att ligga där på berget. Jag såg ut över nejden. Ryanair lyfter precis från Säve. Efter en stund kom också ett mindre flygplan och passerade mitt framför mig. En Piper PA-28 med orange stjärtvinge som jag själv spakat flera gånger. Sierra echo, kilo echo november, tänker jag för mig själv. Känner att jag vill ha mer effekt och tar upp påsen med tabletterna. Har inget att skölja ner dem med, men sätter i mig ett tiotal i alla fall innan jag lägger tillbaka resten i fickan. Jag drar sedan den medhavda plastpåsen över huvudet på mig själv och tar ytterligare en bild med min telefon. Postar även den på Facebook med undertexten: ”Lägger mig tidigt för att vara lördag. Sov gott. Final och ridå. Önskar alla en fortsatt god existens på denna jord. Jag älskar dig" (namnet på min son). Naturligtvis blev det nu ett jävla liv på nätet, men jag själv märkte inte så mycket av det, då jag ögonblicket efteråt stängde av min mobil. Jag börjar känna mig lite dåsig, så jag bestämmer mig för att ta resten av tabletterna nu, innan jag faller i medvetslöshet. Mitt mål var bestämt och jag fick inte gå utanför handlingsplanen. Här börjar det av förklarliga skäl bli lite svårare att återge alla detaljer. Jag upptäcker plötsligt att det blivit betydligt mörkare ute. Jag hör att en helikopter flyger lågt över skogen. Jag drar in benen så att jag inte ska bli för synlig. Rätt som det är passerar den mitt framför ögonen på mig. Jag känner mig inte berusad, men allt är väldigt dimmigt. Jag tittar bort mot horisonten och ser ljus som rör sig. Först tror jag att det är ficklampor från folk som är ute efter mig, men när jag fokuserat en stund så förstår jag att det är ljusen från villaområdet nedanför berget som jag ser. Jag slappnar av en stund och låter blicken falla tillbaka upp i himlen. Snart är jag hos dig gumman tänker jag. Jag ser en siluett av några människor som står högst upp på utkiken. Jag är för påverkad för att höra något av vad de säger, men de ropar något. Troligtvis mitt namn, kan jag tänka så här i efterhand. Jag lägger mig i fosterställning för att göra mig så liten som möjligt. Om jag bara somnar nu, så kommer allt vara över. Jag hör då hur det knakar till i skogen. De är på väg mot mitt håll förstår jag. Jag sätter mig upp och tänker att nu måste jag omgruppera. Jag ålar mig ut från mitt gömställe under granen och börjar följa stigen som är intill. Jag känner mig lite som ett jagat djur på flykt. Risken att de ska ta mig är ändå liten då det finns hundratals små stigar på det här berget. Dessutom är jag ju helt svartklädd i mörkret som nu har lagt sig över området. Klockan är nu ca 00.30. Det känns som jag springer, men troligtvis staplar jag mig fram. Jag faller handlöst omkull flera gånger. Jag är inte i berusning utan helt klar i sinnet, men känner samtidigt att kroppen inte lyder mig längre. Jag ser nu flera ljus som rör sig i skogen, troligtvis är det polisens hundpatruller som närmar sig. Jag hör också det dånande ljudet från helikoptern, men det känns som att den nu är på väg åt andra hållet. Jag stannar upp för att orientera mig. Jag har den lilla sjön på vänster sida. Har riktigt svårt med balansen nu och svårt att fokusera blicken. Då ser jag plötsligt ett annat ljussken som är lite gulare, men är helt stilla, likt en stjärna på himlen. Jag riktar in min blick på ljuset för att ha den som en referenspunkt. Det hjälper mig också att hålla balansen. Precis samma metod som man använder när man ska landa ett flygplan. Jag rör mig framåt, sakta. Det känns nästan så som att jag nu svävar fram mellan träden. Efter en stund kommer jag fram till platsen och ser till min förvåning att det är ljuslyktan vid min dotters dödsplats som jag sett. Jag står kvar en stund och beundrar ljuset. Jag älskar dig Caroline, säger jag tyst för mig själv. Nu vet jag var jag är. Härifrån kan jag stigsystemet tillbaka till vårt område och jag börjar av någon anledning sakta men säkert gå tillbaka mot området där vi bor. Det känns fortfarande som att jag svävar fram. När jag är nästan framme springer jag rakt i famnen på en kvinnlig polis med schäferhund. Hon frågar mig om det är jag som är Henrik.

–Ja det är jag, svarar jag. Hon leder mig sedan, eller snarare går snett bakom mig fram emot ambulansen som står parkerad vid vändplatsen på vår granngata. Jag kommer in via sidodörren och med lite hjälp sätter jag mig på båren inne i bilen, samtidigt som jag märker att den börjar rulla. Här någonstans faller jag sen in i sömn/medvetslöshet. Jag minns att jag lämnar ett blodprov och att jag får en rejäl dos av aktivt kol, som ska neutralisera medicinen i min kropp. Härifrån är det fortfarande total minneslucka, men jag har förstått att jag åter är vid medvetande då vi anländer till medicinakuten på Östra Sjukhuset. Enligt min journal var jag besvärlig, på gränsen till våldsam när jag kom in. Jag har ett litet fragmentalt minne själv av att en sköterska skriker till mig och försöker hålla fast mig i sängen där jag ligger. Nästa minne är att jag vaknar upp på Östra Sjukhuset med EKG över hela bröstkorgen och en sjuksyster som sitter vak vid fotändan. Jag får besök av min fru, son och en god vän till familjen. Vi samtalar kort om det som hänt, men jag är vid detta tillfälle fortfarande så påverkad och minns inget av vad som sas. Senare på dagen monteras alla sladdar bort från mitt bröst och jag blir förflyttad till Sahlgrenska med ambulanstransport. Killarna som ska köra mig frågar om jag vill gå själv ut till bilen, men jag svarar:

-Om jag nu ändå ska åka ambulans och jag dessutom är medveten om det, så ska det fan vara på riktigt. Nerbäddad på båren och med spännband runt kroppen körs jag sedan ut till ambulansintaget. Kommer fram till Sahlgrenska någon gång på kvällen. Blir där väl bemött av personalen på avdelning 82. Här kommer jag sen spendera den närmsta tiden. Mina upplevelser därifrån kommer jag berätta mer om i nästa avsnitt undre den här fliken. 

När jag nu är tillbaka på en mer normal nivå av sinnesnärvaro känns allt det som hände väldigt främmande. Jag hade dessutom minnesförlust den första tiden, så det är först senare som  jag har kunnat redogöra för vad som hände. Det mest skrämmande var att se bilderna som jag själv lagt ut på Facebook, och alla kommentarer. Jag hade blivit facerapad av mig själv. I efterhand var det ju bra, med tanke på att så många reagerade och blev till min räddning. Efteråt tänkte jag först radera hela tråden på Facebook eftersom den känndes helt sjuk. Men efter att ha funderat en stund lät jag den istället vara kvar, då jag faktiskt anser att den fyller ett syfte. En motpol till alla välpolerade statusar som vanligtvis bara visar upp de lyckligaste stunderna livet. Att ibland också visa att myntet har en baksida är nog bara sunt i mina ögon.

Att frustrationen är stor bland personalen på Västra Götalands största sjukhus Sahlgrenska blev tydligt när Jag råkade stanna till för att läsa på en stor affisch som satt uppmonterad i huvudentrén till sjukhuset. Affischen beskrev sjukhusets framtidsvision om hur det kommer att se ut när alla pågående byggprojekt är klara. Ett flertal nya byggnader håller på att växa upp. Den ena ståtligare än den andra med glasgångar åt alla håll och kanter. Mina tankar när jag ser det går snarare till ”Gothia Towers” vid Liseberg som är ett av de mer spektakulära hotellen i vår stad. Inget fel i sig att bygga vackra hus, men när jag samtidigt läser i mariginalen, där någon förbipasserande skrivit med en blyertspenna, ”Men personal då?”, kan man ju börja fundera på om pengarna används på rätt sätt. Vid detta tillfälle var Sahlgrenska även min egen vardag och avdelning 82 var mitt hem. Här spenderade jag våren och försommaren 2014 och fick bekräftat just det faktum som kommentaren på affischen ville påskina. Redan vid mitt inskrivningssamtal, när jag fick träffa överläkaren för första gången stod det klart. I det lilla rummet sitter en gammal man lätt framåtböjd. Sköterskan som också ska sitta med på mötet presenterar oss för varandra och säger:

-Här är vår överläkare. Jag vet inte vad jag ska tänka. Jag trodde först att den gamle mannen var en av de förvirrade patienterna som råkat gå in på fel rum. Jag får istället veta att personen som nu har mitt och andras liv i sina händer är 77 år gammal. Jag sätter mig mittemot honom och tror inte mina ögon. Ska den här mannen hjälpa mig tillbaka till livet?

Jag tar mig samman och berättar min historia varför jag är där. Jag berättar om bakgrunden. Carolines självmord och lite om mina teorier om varför hon gjorde det, sen en kort sammanfattning om mitt eget självmordsförsök. Vid flera tillfällen får jag frågor från doktorn om saker som jag precis har klargjort. Uppenbarligen lyssnar han inte, eller så är närminnet dåligt. Samtidigt som jag berättar svarar han momotont som ett mantra hela tiden:

-Ja, ja Just det, Ja just det ja. Jag tror säkert att den gamle har lång erfarenhet som kan vara en tillgång i vissa samanhang, men att låta honom ansvara för människors liv och hälsa känns som en fara. När jag avslutningsvis frågar honom om varför han inte tagit ut sin pension, skojar han till det med att han själv blev inskriven på avdelningen 1968 och har fortsatt trots sin ålder bara för att han tycker det är så roligt. Då börjar jag istället fundera på om han kanske inte ska börja spela golf istället, eller skaffa sig en annan hobby, då det är uppenbart att han är för gammal. Under min tid på avd.82 hände det vid flera tillfällen att han glömde rapportera till avdelningen vad vi kommit överens om och till och med skrivit fel i min medicinlista. Jag har som tur är koll på mina mediciner och upptäcker när det blir fel, men långt ifrån alla som ligger på den här avdelningen skulle märka någon skillnad över huvud taget innan det var för sent. Jag själv har t.ex. fått ångestdämpande medicin istället för insomningstabletter på kvällen. Tyvärr är detta bara ett misstag bland flera som sker där varje dag. När godisvagnen med piller rullas runt har jag sett hur medicin har delas ut till fel patient, att insomningstabletter har delats ut istället för sömntabletter, att rätt medicin delats ut fast i fel dos o.s.v. Listan på fel kan göras lång. Förutom att den så kallade vården här utförs som om det vore ett avsnitt av Kalle Anka, är grundfelet just det att man tror att medicin är lösningen på allt. Den gamle överläkaren sitter likt tänkaren under läkarsamtalen och bläddrar i sitt inre kartotek av mediciner och rapar upp dem i tur och ordning beroende på vad som sägs. Psykofarmaka har bevisligen minskat antalet depressioner och följaktligen också antalet självmord i Sverige, så jag säger inte att det borde tas bort. Jag menar bara att det måste finnas en god vård i kombination med medicinering. Tyvärr gäller nog det gamla myntade utrycket ”det var bättre förr”. Då menar jag inte så långt tillbaka som skräckscenarierna under femtio och sextiotalet. Jag talar om Lillhagens Sjukhus i Göteborg, som numer är nerlagt. Detta var ett specialistsjukhus för psykiatrisk vård som också hade resurser för att vårda. Psykologer och Kuratorer fanns där att tillgå varje dag. Det fanns en vårdplan med terapi och aktiviter varje dag. Allt det är idag utraderat. Medicin, mat och en sängplats är vad som återstår. Nu är jag en person som sällan finner mig i att se på när saker inte fungerar. Den som skriker mest får också mest, så är det tyvärr i dagens samhälle. Jag var troligtvis inte så lätt att ha att göra med under våra läkarsamtal, men det gjorde också att jag fick mer hjälp. Plötsligt fanns det möjlighet att få träffa en psykolog som är expert på att hantera personer som upplevt ”trauma”. Jag fick dock veta att jag var ett undantag, då denna tillgång är konsultbaserad och egentligen bara tas in vid så kallade större katastrofer såsom t.ex. backabranden här i Göteborg. Den gamle överläkaren refererade dock istället till Tuveraset 1977 som ett exempel på en situation där det kunde vara aktuellt. Jag fick alltså en ny kunskap om vårdläget på Sahlgrenska. Det finns alltså inga anställda psykologer på Västsveriges största sjukhus. Jag ska med andra ord känna mig priviligierad som får tala med en psykolog på en psykiatrisk klinik. När jag sedan berättade för de andra på avdelningen att jag fått tid för samtal, får jag till min förvåning veta att ingen annan där har blivit erbjuden detta. Den enda samtalsresursen som finns vid sidan av läkarsamtalen där medicineringen diskuteras är en kurator. För mig tog det två veckor av ren förvaring från det att jag kom in innan jag fick träffa henne. Under vårt samtal var jag tvungen att fråga henne om vad hon ansåg om situationen på avdelningen. Hon log mot mig och delade min syn på att överläkaren är för gammal, och att man söker efter en ny förmåga. Men tyvärr är jobbet inte så attraktivt, eftersom resurserna här i Västra Götalandsregionen är så knappa. Det värsta av allt är att det verkar som de flesta var likgiltiga för situationen, både bland undersköterskor och sjuksystrar. Det verkar som om många av dem som arbetar där uppe, sakta men säkert börjar brytas ner själva och förlorar hoppet om att det kan bli bättre. Drömmarna går istället till Norge, där resurserna är helt annorlunda. Inte bara bättre betalt i lönekuvertet utan framförallt möjligheten att arbeta i en bättre sjukvård som faktiskt hjälper folk att tillfriskna. Samtidigt vill jag inte lägga allt för stor skugga över personalen som arbetar däruppe eftersom det är tydligt att de försöker göra sitt bästa utefter förutsättningarna. Sköterskorna var faktiskt de som tog sig mest tid för att prata en stund. Att samtala med andra medpatienter får annars ses som den största tillgången. Under min tid innanför murarna fick jag ta del av många sorgliga historier. Historier som alla är värda att berätta. De flesta som vistas där har försökt ta livet av sig på ett eller annat sätt och vi stärker oss själva efter hand som vi lär känna varandra. Kanske kommer jag skriva en hel bok om detta en vacker dag. Avsaknaden av vård i kombinaton med att vara på en låst avdelning är att likna vid en fångvårdsanstalt. Miljön därinne är dessutom ganska trist. Man är avstängd från yttervärden. Lever som i en guldfiskskål medan livet tuffar på som vanligt utanför fönstret. Om man inte är galen när man kommer hit, så är risken stor för att man blir det. Den vita väggen framför sängen i mitt rum har jag stirrat på i timtal. Den fungerade som en filmduk, där jag kunde projiciera mina tankar. Jag tänker att om vi hade kunnat rädda Caroline, så hade hon förmodligen legat inspärrad på samma sätt. Precis som på en fångvårdsanastalt lär man sig också ganska snart de oskrivna reglerna. Det som framkommer under läkarsamtalen påverkar ditt liv direkt här. Säger du fel saker blir du genast mer isolerad. Jag fick till en början inte gå ut alls. Sedan endast tillsammans med en vårdare. Denna nivå existerade dock inte eftersom det aldrig fanns tid för något sådant. Nästa nivå var en kvart på egen hand. Då sprang jag ner till pressbyrån och tillbaka. Sedermera blev det en hel timma, och till slut tre timmar efter lite förhandling. Friheten att få gå ut en stund är mycket värd när man sitter på en annars låst avdelning utan möjligheter för några vettiga aktiviteter. Konsekvensen av det blir bara att man endast säger det som de vill höra och undanhåller alla mörka tankar från offentlighetens ljus. I ensamhetens stunder på mina promenader i Änggårdsbergen som ligger intill sjukhuset hade jag vid flera tillfällen fortfarande tankar på att faktiskt ta mitt liv däruppe. Jag ville inte dö, men det gjorde fortfarande för ont att leva.

Att psykiatrivården är under en extrem belastning råder det inga tvivel om. Akuten trycker på, samtidigt som platserna är begränsade. Är det fullbelagt finns det inga andra möjligheter än att skicka hem patienter. Jag fick ju själv uppleva detta, då jag efter 11 timmar i väntrummet på Östra Sjukhusets akutmottagning till slut kommer in till läkaren. Han frågar om jag försökt ta livet av mig.

–Inte ännu svarar jag, men att jag har hittat en bra plats att göra det på. Efter lite övervägande får jag veta att jag ska kontakta min vårdcentral istället och blir efter det hemskickad i en taxi. Eftersom jag vid det tillfället inte hade försökt ta mitt liv ännu var jag inte tillräckligt själmordsbenägen för att bli inlagd. I efterhand har jag förstått att detta bristande förfarande endast handlande om att det inte fanns några platser att tillgå på sjukhuset vid det aktuella tillfället. Akuten trycker på avdelningarna med nya patienter i en strid ström varje dag och avdelningarna blir samtidigt tvungna att skicka hem de som anses vara minst riskbenägna att skada sig själva, oavsett om någon är redo för det eller inte. Jag har nu sett detta faktum från båda håll. Det blir som ett lotteri. Ett av mina starkaste minnen från tiden där och som har etsat sig fast var just vid ett sådant tillfälle. En ung flicka står i korridoren och gråter. I händerna håller hon fyra svarta plastsäckar innehållande hennes tillhörigheter. Allt från kläder, skor och hygienartiklar. Hon har spenderat över två månader innanför väggarna på avd.82. I stunden har hon ingenstans att ta vägen. Hon har en lapp i sin hand med adresser till de olika socialkontor som finns i Göteborg och ett kuvert med mediciner för första dygnet, men vad händer imorgon när medicinen är slut?

Hon har fått ett recept, men hon har inga medel för att hämta ut sin medicin. Risken är stor att hon kommer komma tillbaka med ambulanstransport. Varför har man inte under så lång tid som hon varit där kunnat etablera en kontakt med världen utanför? Kunde man åtminstone inte ordnat med en transport till socialkontoret. Nu skickas hon istället ut på gatan med mer packning än vad hon kan bära och ingenstans att ta vägen. Inte ens jag som har ordnade förhållanden vill gå ut genom dörren utan att jag vet att det finns en handlingsplan och något som kan fånga upp mig på utsidan. Den största insikten för min egen del var hos en privat livscoach. Jag fick där ändrat hela mitt synsätt på min sjukdomsbild. Det finns faktiskt inte något sjukt i att vara ledsen när någon dör. Även depressionen är ett normalt tillstånd i händelse av sorg. Vi kan inte påskynda sorgeprocessen utan måste tillåta den att få ha sin gång och sina olika utryck. Alla får ta sitt eget ansvar och finna sina egna verktyg för att hantera den. Det finns inget rätt och fel här. Om jag ska komma starkare ur en svår situation som denna måste jag först och främst tänka på mig själv. Egoistiskt, javisst, men i det långa loppet är det den kortaste vägen tillbaka. Ska jag kunna må bra igen, måste kraven och oron från omgivningen på ett snabbt tillfrisknande upphöra och att jag med mina egna metoder istället får finna vägen tillbaka till vad som gör mig gladare och friskare. Inte mera sjukvård. Friskvård är vad jag behöver.